Pyrenéerhundens rasklubb Pyrenéersälskapet (PYS) skickar ut en medlemstidning som heter PATOU 4 gånger per år. Den har verkligen utvecklats till en bra tildning där redaktionen tar upp alla möjliga ämnen som exempelvis mentalitet, samspelet mellan barn och hund, utställning, etoligi, aktiviteter för Pyrenéerhunden, forskning etc.

I senaste Patou var där en artikel som handlade om det ljudliga språket. Gunilla Jämte som är författaren skriver

”En hund kan ju skälla av många olika skäl. Hundar är födda med olika motivationsnivårer för att komma igång med att skälla. Det är ärftligt betingat. Vår ras som vaktar och larmar har hög motivation, men det påverkas även av uppfostran. Med god allmännlydnad kan man lära dem att vara tyst på tillsägelse, även om vi har hög tolerans för detta. Om man lär in det i ung ålder. För skallgivning är också självbelönande och blir en vana och då befästs beteendet.”

Ivanka är hunden i vår flock som har högst motivationsnivå för att komma igång att skälla. Kommer hon väl igång med sitt skällande så fastnar hon i det beteendet och är svår att bryta. Vostok skäller mer när det behövs samt när han vill komma in. Vostok bryr sig inte nämnvärt om vi säger till honom att vara tyst. Tycker han att det finns ett behov av att skälla så göra han det.

Hicko skäller när han ”larmar”, vill in eller står i hundgården och inte får vara med. Hicko är den som är enklast att få tyst på men det har tagit tid att lära in. Piansa är den som skäller minst då hon har tre andra fockmedlemmar som tar den uppgiften vid vaktsituationer. Piansa skäller bara då hon vaktar och hon har ett grovt skall näst intill som Vostok.

Det svåra är att vara konsekvent att stoppa hundarna vid skällandet då hundarna är ute större delen av dagen utan oss. Vi har också pratat om när ska vi gå in och stoppa dom? Skäller hundarna när någon passerar utanför tomten, järnvägspersonal passerar vid tågspåret för reparation, rådjur som springer på fältet utanför tomten eller när rovfoglar passer i luften rakt ovanför tomten, då gör ju hundarna sitt jobb.

Men när järnvägspersonalen befinner sig vid tågspåret en hel dag eller vid skördetider och stora maskiner passera utanför tomten om och om igen. Då är det ganska påfrestande att lyssna på Ivankas skällande utan paus. Hon skäller så mycket att hon blir hes. I en sådan situation väljer vi att ta in Ivanka så vi hjälper henne att vila från vaktandet. Men står Hicko och skäller i hundgården för att han inte får vara med då säger vi till Hicko att vara tyst och ber honom att gå och lägga sig.

Inomhus har vi i princip nolltollerans för vaktade. Här inne behöver hundarna inte ta vaktandet på sitt ansvar när vi är närvarande.

Gunilla nämner även att ”En hund som morrar, talar om att den är avvaktande. Den kan både vara osäker, rädd och på väg att bli arg. Den har en beredskap till antingen flykt eller anfall. Utmana inte en hund som morrar. Bemöt istället med passivitet och lite undvikande. Valpar som visar resursaggressivitet bör man hjälpa till trygghetskänsla genom att ta det lugnt göra byteshandel med en godisbit eller annat åtråvärt”

Ingen av våra hundar har något resursförsvar mot oss. Vi har hela tiden varit tydliga speciellt med matskålen att vi är inget hot och att de alltid får mat. Det har vi gjort genom att stoppa ner något gott i matskålen medan dom äter alternativt stå eller sitta bredvid när hundarna äter. Det känns trygt att ha arbetat upp detta förtroendet nu när vi har barn och Emil kan gå förbi utan att hundarna blir stressade. Dock ger vi hundarna alltid de bästa förutsättningarna för att äta i lugn och ro. Emil vet att han ska låta hundarna vara när medan dom äter. Men det är inget vara om han skulle passera förbi hundarna under deras måltid.

Äter Vostok ute så ser vi till att ge honom mat i stallet för att minska stressen över Hicko. Äter Vostok ute och Hicko är i lilla hundgården ser vi att Vostok inte är bekväm i situationen.

Dock minns jag ett tillfälle på en midsommar när vi precis hade fått hem Hicko.  Hicko fick han en morrot och den ville han inte släppa ifrån sig. Det var bara att pausa i midommarfirandet och börja bygga upp ett förtroende. Då arbetade vi med byteshandel och tillslut förstod Hicko att vi inte skulle ta moroten ifrån honom, utan vi bara lånade den mot att han fick något som var ännu godare.

Resursförsvar mot oss är inget beteende som vi önskar hos hundarna, därav är det något som vi lägger mycket tid på redan från början. Att vi är inget hot mot resurserna här hemma. Om hundarna har fått tag på något farligt och olämpligt att äta då vill vi kunna tar ifrån det och göra det som en byteshandel. Även om vi skulle behöva ta fram den dyraste oxfilen ur frysen så ska det funka.

När Patou kom med posten kröp jag ner i soffan framför kaminen och bläddrade igenom tidningen och upptäcker den här sidan.

Tack kennel Joquibaz, Jessica och Johan för att ni uppmärksammar Hickos arbete som social tjänstehund. Vilken lycka att få se detta mittuppslag. Underbara Joquibaz hundarna.

Än en gång blev jag påmind om Hickos ära att blir utsedd till årets vardagshjälte. Det är en fin reklam för rasen men även för Hicko som individ!