I söndags kväll hände det som vi lovat varandra, inte skulle få hända igen. Det blev slagsmål mellan Vostok och Hicko. Även denna gången var det den mänskliga faktorn som var orsaken.

Vi hade gett alla hundarna mat och plötsligt låter det som att hela helvetet brutit lös. Vi sprang ut och såg att Hicko och Vostok var i full gång med kamp på blodigt allvar. Det är en chockerande upplevelse att se två så stora och starka hundar slåss, som dessutom är våra älskade familjemedlemmar. I en sådan situation brukar människor reagera på antingen tre olika sätt.

1. Agera för att lösa situationen
2. Bli paralyserad/handlingsförlamad
3. Fly

Lyckligtvis var vi båda två hemma och agerade fokuserat. Ensam hade det varit svårt att lösa.  Oavsett vad man gör så finns det en stor risk att man själv kommer emellan och att hundarna i affekt svarar tillbaka. Vi låste dörren in till huset så att Emil var i säkerhet. Martin fokuserade på Vostok och Jessica på Hicko. När vi väl lyckades separera dem och andats ut fick vi gå igenom vad som hänt.

Först trodde vi att Hicko klättrat över stängslet ur hundgården, men det visade sig att det var en grind som inte blivit ordentligt stängd. Sådant här ska inte få lov att hända. Det är vårt ansvar som hundägare. Nu har olyckan varit framme två gånger och båda gångerna har det varit den mänskliga faktorn som varit avgörande.

Vi kollade igenom hundarna och konstaterade att vi nte behövde åka akut till veterinären. Gårdagen tillbringade vi i omgångar hos de mycket trevliga och kunniga veterinärerna på Djursjukhuset Evidensia i Ystad.

Både Vostok och Hicko skötte sig exemplariskt. Vostok var lugn men tyckte att den ”där äckliga människan som han inte kände, hon kunna hålla sig på sin kant”. Så han hoppade upp och satte sig i knäet på Martin. Söte…

Hicko däremot strålade av glädje när han klev innanför dörrarna. Han tycker det är trevligt att komma till veterinären och bli ompysslad. Hicko fick så mycket beröm av veterinären som tyckte att han var så fin och så trevlig. Vilken fantastisk hund ni har som går att hantera så lätt fick vi höra.

Ingen av dem hade några allvarligare skador. Det var några hål efter bett i huvudet på båda, men de klarade sig utan dränage. Vostok blev ordinerad antibiotika, antiinflammatoriskt och smärtstillande och Hicko klarade sig med sårtvätt. Nu får båda ta det lugnt ett par dagar och vara under uppsyn så att såren inte blir värre.

Det kan tyckas vara dumdristigt att ha två hanar hemma som faktiskt potentiellt kan skada varandra allvarligt. Det är vårt ansvar att det inte ska hända igen. När rutinerna i vardagen funkar så ska möjligheten inte finnas.

Det handlar inte om någon generell handhundsilska hos någon av dem utan är kopplat till försvar av resurser. De är tämligen obrydda om varandra nu och idag ska vi ta ut dem på promenad tillsammans. De är ju dock aldrig lösa tillsammans och kommer aldrig vara det.

Det kunde gått riktigt illa den här gången men löste sig på bästa tänkbara vis, även om det givetvis inte var bra. Vi har en plan för hur vi ska agera och är trygga med varandra i situationen. Nu hoppas vi på bra och snabb läkning.