Hundutställning
Både innan och efter vi skaffade hundar åkte vi ofta på hundutställning. Även som åskådare var det trevligt att vara bland hundarna, prata med folk och befinna sig i sammanhanget.
Aji(vår Dogo canario som lämnade oss för snart 3 år sedan) reste vi land och rike runt med och vi ställde även ut henne utomlands. Hon blev svensk utställningschampion och det var alltid roligt, trots att rasmiljön var ganska infekterad och att det var turbulent på sina håll.
Våra pyrrar också fått se större delen av sverige. Hicko är svensk och dansk champion och uppskattas av franska rasspecialister. Utifrån standard vet vi mycket väl vilka tillgångar och brister han har. Hicko gillar att vara på utställningar, men tycker att själva utställningsmomentet är urtråkigt. Piansa har varit med en del, men hon behöver växa till sig lite och mogna i såväl kropp som i skallen. Hon utvecklas bra och vi ser fram att visa upp henne nästa år.
Utställning är viktigt som en del av underlaget vid avel. Det är bra att ha på papper att ens hund ser ut som den ras den tillhör och att den exteriört är av så pass god standard att den är lämplig att gå i avel. Dock är avel inte bara utseende. Eller bör inte vara det i alla fall. Balansen mellan exteriör, hälsa och mentalitet bör vara noga avvägd.
De senaste åren har dock något hänt. Det är inte lika roligt att gå på utställning. Det är inte samma stämning och sammanhållning. Det känns mer som olika läger, splittringar, prestigefullt och känslan av att glädjas åt andra känns som på gränsen till bortblåst.
Det komplexa är ju även att det är en tävling som grundas på den individuella domarens tolkning av standarden utifrån eget tycke och smak. Detta i kombination med att det är det är dyrt att anmäla, det tar tid att resa till utställningar och nuförtiden sällan särskilt roligt så har vi valt att begränsa vårt deltagande.
Om vi tittar tillbaka på Aji, som blev svensk champion. Hur gick detta till? Hon var en fantastisk hund på många sätt, men om man tittar på hennes konstruktion så är det definitivt ingen sund hund. Inte en hund som borde premierats, utan en hund där domaren skulle uppmärksammat oss kring detta. Hennes exteriör var dock inte lika extrem som vissa av de hundarna som premieras idag. Det är en ras med alldeles för knappa vinklar bak, stora tunga huvuden, ofta utåtvridna armbågar, dåliga ryggar som är på tok för höga bak. Sen finns det även jättefina sunda Dogo canarios, men det som sker i utställningsringarna är inte bra. Detta gäller många raser.
Som grund för avel och som roliga aktivitet är utställning jättebra. Som skönhetstävling blir det i mitt tycke märkligt. När man efter ras sedan ska tävla i skönhet mot andra raser, då blir det obegripligt. Jag förstår ändå att det kan vara roligt att visa upp sig tillsammans med sin hund och att folk blir glada över att deras hund bedöms som vacker. Dock blir ju ofta ekipaget som helhet bedömt och det är ju ännu märkligare…
Utställning är en ytterst liten del av livet tillsammans med en hund. Oavsett hur mycket och ofta man åker på utställning så är denna tid endast en promille av all tid man tillbringar med hunden. Många stirrar sig blinda på skönheten och glömmer bort hunden bakom, i synnerhet vid avel. En hund kan vara hur snygg som helst, men är den inte rastypisk i sin mentalitet och har hälsan med sig, så är det inget att avla på oavsett hur många BIR, BIG och BIS den fått.
Nu hoppas vi på att känslan ska vända och att vi blir peppade inför vårens utställningar.
Vi ses i ringarna! 🙂
guardista.com 