Pyrren och Ovtjarkan har liknanade bakgrund som boskapsväktare. Innan vi skaffade Pyrre läste och hörde vi att Pyrren är extremt egensinnig och självständig. Jämfört med Dogo canarion som vi hade tidigare(som också ska vara en självständig ras) så stämde detta. En pyrre är en pyrre och gör lite som den vill, men med ett leende.
I jämförelse med våra två CAO är Pyrrarna extremt samarbetsvilliga, motiverade och ”easy going”. När vi kommer med upptåg så är Pyrrarna alltid på. Vostok tittar på en som om man vore en utomjording och rör sig inte ur fläcken. Ivanka fnyser lite lätt och bara går därifrån. De vill helst inte ens följa med på promenader. Då lämnas reviret obevakat. Väl ute på promenad hakar de på, men inte med någon större entusiasm.
Skulle de behöva åka bil, då stretar de emot rejält. Men efter några om och men brukar det gå att få in dem. De är inte så intresserade av att undersöka världen, deras värld är deras revir och deras flock.
De gör det de känner för, när de känner för det. Det är som det är och det får man förhålla sig till. Har man orimliga förväntningar på hur detta ska fungera, då kommer man inte trivas med sin ovtjarka. Det är kanske inte heller den vanligaste relationen folk har till sina hundar. De är inte domesticerade på samma samma vis. Det är 100% hund, så som hundar var för hundratal och tusentals år sedan. När man ser bilder, teckningar och även ristningar från centrala asien, så är typen av hund ungefär de samma. Stora funktionella hundar, med en skalle med ytterst ett ytterst litet stop.
Vi har sktivit det tidigare, det är som att leva med en stor katt, i en hunds kropp med en rejäl portion vakt. Det är fascinerande. Är man ute efter en som lägger stor vikt vid att vara till lags och som gör som man vill, då ska man se sig om efter annat.
Självständigheten är den absolut viktigaste egenskapen hos dessa hundar och det är denna egenskap som gjort att de formats, överlevt och utvecklats till den fantastiska ras(eller snare typ) de är.